Kort från semester

Min fru och jag skall gå på Way out West. Inte fasligt mycket Math men nu när barnvakten är fixad blir det nog ändå en behaglig tillställning.

Jag sitter med Spotify och lyssnar in mig. Det jag vet att jag skall se är the Bronx och jag hoppas att mycket från albumet med samma namn som gruppen spelas. Jag lyssnar även in mig på indeiakten Sonjagon. Det verkar mycket lovande. Bon Iver och Antony and the Johnsons kommer också få sig ett besök.

Kanske ses vi där.

Ola

Maps & Atlases

Hej, hej.

Jag heter Erik och Ola har gett mig möjlighet att skriva här. Min och Olas musiksmak korsas på många ställen, och Math är en av våra många gemensamma nämnare.

Jag tar således tillfället i akt att skriva lite om det amerikanska bandet Maps & Atlases. De kommer från Chicago och rör sig i genren math pop, med kanske lite mer dragning åt pophållet. Vi snackar alltså om ett gäng konstskolepopsnören som hanterar tappingtekniken å det yttersta.

De har släppt några EP:s varav den senaste, You And Me And The Mountain (alla låtar finns som gratis nedladdning) är att rekommendera som första lyssning. Deras låtar är i grunden indiepoplåtar med ganska raka trumtakter, men för den math-kräsne finns det oräkneliga lager av intressanta slingor och instrument (huvudsakligen gitarrer) att grotta ned sig i.

Ta först och främst och se och hör vad sångaren och gitarristen Dave Davison kan åstakomma, enbart på egen hand:

Hela bandet låter så här:

Hej då.

Last.fm + 3G = lyssna

Min fru lägger barnen och varmvattnet i sommarstugan är slut och diskandet måste vänta en stund. Min äldsta pojk som fyller fjorton spelar spore på mina andra dator vilket innebär att jag använder ubuntuburken. Eftersom den är så gammal att inget hårddiskutrymme tillåter att jag lagrar mp3:or så blir det till att streama.

Mitt 3G-modem fungerar otroligt bra i ubuntu och den inbyggda RythmBox streamar direkt från mitt last.fm-konto. Underbart. Jag lyssnar på de emininta låtar last.fm (och vissa av mina vänner) rekomenderar mig. Träffsäkerhet är kusligt precis. Det slår ungefär tre veckors bläddrande i skivbackar på mer eller mindra obskyra skivbutikers importhyllor. Framtiden är automatisk och jag gillar den.

Snart kommer jag växla och lyssna på mina egna älskade låtar -- dvs de låtar som jag under tre år klickat på när jag verligen tyckt att jag hört något bra. Allt detta kostar mindre än en stor stark i månaden. Hur bra kan man ha det egentligen?

Om du inte fattar vad last.fm är klicka på länken eller läs på wikipedia. Om du inte gillar det: stäng av din dator och sätt på dina vinylskivor och väx fast i 1900-talet.

Denna semester kommer att flyta på med jämnmod och välbehag.

Passa på att lyssna på blakfish när du ändå är här. 

Ola

Math Pop -- Del ett

Screamo, alternative metal och Math Core i all ära men ibland blir ångesten, svårmodet och den illa återhållna aggressiviteten mer än vad jag klarar. Kanske för att det är sommar, kanske för att jag är en så allt igenom lycklig människa. Nej, jag tror mer att det handlar om att jag gillar att blanda. Chilli med sockersöt choklad. Därför tänkte jag skriva lite om math pop som jag tycker om.

Math Poppen kommer inte helt otippat för det mesta från England. Den har till skillnad från huvudfåran i Math rocken nästan alltid vokalister. För mig är det en ganska ny bekantskap och jag gillar. Utan inbördes rangordning presenterar jag This Town Needs Guns, Tubelord och Foals.

This Town Needs Guns
Detta gick rakt in i mitt hjärta. En liten aning Sundays och lite Talk talk och en god portion komplicerat virkat popsnöre. Dessvärre är deras officiella video Panda från senaste skivan inte lika bra som denna mindre korrekta Chinchilla.



Tubelord
Detta är min senast bekantskap och jag har endast lyssnat till tre låtar. Tubelord dansar lekfullt mellan indie, pop och math med lite screamokrydda på toppen. Precis som This Town Needs Guns så är vokalisten väldigt begåvad. Ett varningens lillfinger skall höjas för den jönsigt producerada virvelkaggen. Jag förstår inte riktigt varför de vill att den skall låta som en kass Roland R8. Detta kommer dock inte fram så mycket i låten Feed Me A Box Of Words.



Foals
NME, en tidskrift jag köpte i min ungdom har höjt detta band, om inte till skyarna så åtminstone, ett par våningar upp. Foals är poserande atari-rock som möter math rockens gitarrplinkande och det svänger. Jag gillar och väljer att spela Hummer.




Vältra er i dessa invecklade mjukisdjur i sommarregnet. Själv sitter inregnad i österlen.

Ångest, motion och musik

De senaste veckorna har jag dragits med en spricka i ett revben. Denna åkomma förknippas ofta med snowboardolyckor eller huliganfajter. Min spricka kom dock efter att jag handlöst kastat mig på slottskogens hård gräsmatta efter en tennisboll som Malkolm 10 år kastade till mig. Inte GI-joefräck mer Björnes Magasin-fräckt.

Hur som helst. Sprickan har under de senaste veckorna gjort att jag inte kunnat löpa. Löpningen är numera en viktig del i mitt liv. Det beror på att jag för dryga två år sedan vägde 115 kg och efter en rejäl upphämtning gick ner 25 kilo. Det mest försvann genom löpningen.

Det går inte att tala om vikt utan att också prata om ångest av något slag. Om man äter så att man till slut hamnar BMI-kategorin fettma så lider man av någon slags ångestsyndrom. Jag vet att jag lättvindigt sveper över fettmaproblematiken och förutsätter att är som jag var. Jag anser att personer med övervikt bör fundera varför de stoppar i sig maten, ölen eller godiset. Maten fyller ofta i hål av ångest. För alla er som känner er hotade av ordet ångest så menar jag inte nödvändigtvis okontrollerad "skriet"-panikångest utan en ganska molande känsla av obehag. En känsla av att -- "äh, vafaan, jag skiter i vilka konsekvenser det får, jag äter en pizza till". Mättnaden fyller för tillfället igen känslan av att egentligen inte vara värd någonting.

Var tog musiken vägen? Var det Math eller Mat? Håll er till tåls. Denna viktresa så har jag ett par artister att tacka. Jag löper nämligen inte helt otippat med musik i lurarna. Tiden för min mest extrema viktminskning präglades av följande musikanter:

Bloodbrothers
Bloodbrothers smög sig på mig. De första lyssningarna fastnade inte alls. Jag tror att det var visualiseringen det var fel på. Jag hade föreställt mig att det var ett gäng skitiga rockkillar á la Backyard Babies. Dessutom fattade jag inte att det var två sångare. I och med det audiovisuella mötet med Bloodbrothers så tog jag dom till mig som om dom vore mina egna bröder. Laser Life är skriven bara för mig.




The Jonbenet
När jag fick reda på att bloodbrothers splittrats gav jag mig ut på en korståg för att hitta värdiga ersättare för screamokungarna. The Jonbenet var en av de första aspiranterna på tronen. Sångarens gnällig röst gick rakt in i mitt hjärta.



Dillinger Escape Plan
Det är svårt att inte ha en relation till Dillinger Escape Plan. Otroligt intensivt och komplicerat med skrik och skönsång om vartannat. Det är för mycket för de allra felst men jag trivs som fisken i vattnet. Komplexitet- och skriktoleransen i mina öron är oerhört hög -- jag har trots allt haft 39 år på mig att öva. Unretrofied kräver dock inte särskilt mycket skriktolerans och är väl mest att betrakta som en lättlyssnad singelsläpp.



Mastodon
För oss som lyssnade på hård musik redan på 80 och 90-talet känner säkert till today is the day. De banade vägen till det som idag är alternative metal respektive screamo (jag tänker mest på Austins skrikiga sång) Brann Dailor och Bill Kelliher kommer båda från Today is the Day och de har tagit med sig en del från 90-talet och utvecklat det vidare. Mastodons senaste skiva är i mina öron den bästa hittills.




Slutligen, jag sitter nu med mitt 3G modem en bra bit från ära och redlighet i ett litet sommarhus utanför Båstad. Inte mycket musik mer än när jag löper även fast jag spelar mycket hårdrock i bilen för mina barn. De klarar det dock i små portioner.

klart slut.

Ola

Arpeggio

Math Rock, arpeggio och så vidare. Det ramlar ur mig huller om buller.

Jag skulle kunna beskriva vad Math rock är för mig. Läs på engelska wikipedia istället. För mig sitter betydelsen i magen/örat. Det känns. Jag har grubblat över det på sistone. Jag tror att det är det karakteristiska arpeggio-liknande spelandet som berör mig mest.

Nedan hittade jag en video med The Fall of Troy. Ett band som jag lyssnar mycket på just nu. Sången ligger aningen för nära nu metal för att jag helt skall trigga på det men lyckligtvis så kompletteras sången med en ansenlig mängd screamo. Screamo appellerar min känsliga konstnärssjäl mer än growl. Det andas mer desperation och ångest än "kolla här vad arg jag är". Båda är bra men i vägskälet growl screamo så skriker jag hellre som en flicka än grymtar som ett monster.



Med risk för att helt tappa fokus så för jag tillbaka till inläggets huvudsaklig tema "arpeggio". Så ber jag er tittat på följande clip med irländska gruppen Adebisi Shank.



Kungen av komplexa arpeggion torde vara gruppen Giraffes? Giraffes! från USA. För er som inte har tålamod att lyssna igenom det flummiga introt så flytta fram till 2.47 då själva musiklåten börjar.



Nu hänger min son över min rygg och vill låna datorn så jag hinner inte riktigt hitta ett Don Caballero clip som jag hade i åtanke. Det får vänta till nästa gång.

[Math] -- Sverige

Hallå, sköna nya värld. Jag har efter mycket övervägande bestämt mig för att starta en musikblogg. Anledningarna till att starta en blogg dedicerad till musik är flera:

• Jag är gillar musik. Så är det. Jag lyssnar massor.
• Internet. Där finns den och tjänster som last.fm, spotify, soulseek, piratebay har format mitt musiklyssnande. Det har möjliggjort djupdykningar i obskyra genrer som vida översteg den tådopp som jag kunde göra i skivbackarna på 1900-talet.
• Math-rock och allt med Math som suffix. Jag gillar det helt enkelt och det är ingen i Sverige som skriver om det. Ingen som jag vet. Det händer mycket i världen och jag kommer att skriva om det om jag kan.
• Jag vill ha en blogg som mer handlar om mig och mina intressen. Den kommer alltså också innehålla privata reflektioner. Kanske till och med känslor.

Jag är ingen taliban och jag kommer inte strikt hålla till en genre. Genrer är ett fenomen som också tillhör skivbackarna och 1900-talet. Jag föredrar taggar. Mathrock är den tagg som jag kommer tillbaka till. Det har varit så sedan Slint, sedan Redneck Manifesto och Turing Machine.

Bloggen är handlar om musik som jag tycker om -- inte om musik som jag ogillar. Att jag inte kan uppskatta dansband, Mariah Carey, Celine Dion, Blues (eller egentligen människor som gillar blues) är min förlust och jag avundas de som klarar av njuta av detta. Jag kan inte göra det.

Jag föredrar Last.fm. Jag har varit med ett tag och gillar wiki, transparens och statistik. Jag är betalande medlem. Spotify i all ära men just taggen mathrock är skrämmande underrepresenterad. Jag antar att det kommer men just nu tvingar det mig att använda andra musikmedel.