Ångest, motion och musik

De senaste veckorna har jag dragits med en spricka i ett revben. Denna åkomma förknippas ofta med snowboardolyckor eller huliganfajter. Min spricka kom dock efter att jag handlöst kastat mig på slottskogens hård gräsmatta efter en tennisboll som Malkolm 10 år kastade till mig. Inte GI-joefräck mer Björnes Magasin-fräckt.

Hur som helst. Sprickan har under de senaste veckorna gjort att jag inte kunnat löpa. Löpningen är numera en viktig del i mitt liv. Det beror på att jag för dryga två år sedan vägde 115 kg och efter en rejäl upphämtning gick ner 25 kilo. Det mest försvann genom löpningen.

Det går inte att tala om vikt utan att också prata om ångest av något slag. Om man äter så att man till slut hamnar BMI-kategorin fettma så lider man av någon slags ångestsyndrom. Jag vet att jag lättvindigt sveper över fettmaproblematiken och förutsätter att är som jag var. Jag anser att personer med övervikt bör fundera varför de stoppar i sig maten, ölen eller godiset. Maten fyller ofta i hål av ångest. För alla er som känner er hotade av ordet ångest så menar jag inte nödvändigtvis okontrollerad "skriet"-panikångest utan en ganska molande känsla av obehag. En känsla av att -- "äh, vafaan, jag skiter i vilka konsekvenser det får, jag äter en pizza till". Mättnaden fyller för tillfället igen känslan av att egentligen inte vara värd någonting.

Var tog musiken vägen? Var det Math eller Mat? Håll er till tåls. Denna viktresa så har jag ett par artister att tacka. Jag löper nämligen inte helt otippat med musik i lurarna. Tiden för min mest extrema viktminskning präglades av följande musikanter:

Bloodbrothers
Bloodbrothers smög sig på mig. De första lyssningarna fastnade inte alls. Jag tror att det var visualiseringen det var fel på. Jag hade föreställt mig att det var ett gäng skitiga rockkillar á la Backyard Babies. Dessutom fattade jag inte att det var två sångare. I och med det audiovisuella mötet med Bloodbrothers så tog jag dom till mig som om dom vore mina egna bröder. Laser Life är skriven bara för mig.




The Jonbenet
När jag fick reda på att bloodbrothers splittrats gav jag mig ut på en korståg för att hitta värdiga ersättare för screamokungarna. The Jonbenet var en av de första aspiranterna på tronen. Sångarens gnällig röst gick rakt in i mitt hjärta.



Dillinger Escape Plan
Det är svårt att inte ha en relation till Dillinger Escape Plan. Otroligt intensivt och komplicerat med skrik och skönsång om vartannat. Det är för mycket för de allra felst men jag trivs som fisken i vattnet. Komplexitet- och skriktoleransen i mina öron är oerhört hög -- jag har trots allt haft 39 år på mig att öva. Unretrofied kräver dock inte särskilt mycket skriktolerans och är väl mest att betrakta som en lättlyssnad singelsläpp.



Mastodon
För oss som lyssnade på hård musik redan på 80 och 90-talet känner säkert till today is the day. De banade vägen till det som idag är alternative metal respektive screamo (jag tänker mest på Austins skrikiga sång) Brann Dailor och Bill Kelliher kommer båda från Today is the Day och de har tagit med sig en del från 90-talet och utvecklat det vidare. Mastodons senaste skiva är i mina öron den bästa hittills.




Slutligen, jag sitter nu med mitt 3G modem en bra bit från ära och redlighet i ett litet sommarhus utanför Båstad. Inte mycket musik mer än när jag löper även fast jag spelar mycket hårdrock i bilen för mina barn. De klarar det dock i små portioner.

klart slut.

Ola